Öppenhet
Jag var tidig. Hursomhelst så skulle jag ta tåget hem. Perrongen var tom, liksom väntsalen.
Efter en stund kommer en äldre dam in i väntsalen och sätter sig på bänken mittemot mig.
Jag hade aldrig tidigare sett damen.
Hon bläddrar i en tidning där de nämnde ett namn hon väl kände igen. Hon frågar mig om jag kände till kvinnan.
Den här kvinnan hade i vilket fall sårat henne. Det är en lång historia, som jag inte tänker göra kort.
Hon frågade mig om det var okej om hon pratade lite med mig? Javisst, svarade jag.
Så vi satt där i väntsalen och hon berättade mycket av hennes liv, saker som jag kan känna är personligt och som man inte delar med sig med en vilt främmande människa. Uppenbarligen var jag inte den främmande människan för henne.
Hennes föräldrar var döda sen långt tillbaka i tiden. Hon hade också två söner, en i livet.
Den ena var 20 år när han dog i en bilolycka. Jag sa inte mycket, utan höll mest med när hon berättade. Hennes andre son hade idag familj och hon hade nyligen varit och hälsat på honom. Hon var glad att han hade bildat familj och att han var lycklig.
Kvinnan eller tanten kanske vi ska kalla henne, för hon var faktiskt 81år hade många minnen att dela med sig, både glada och svåra, sorgsna stunder. Jag blev så glad när jag upptäckte att hon kunde uppskatta de trevliga stunderna och inte gräva sig ner alltför djupt i sin sorgsenhet.
Vips hade en timme gått. Tänk att en timme kan göra så mycket.
Mitt tåg var på ingång och vi sade adjö..
