Att växa upp med våld i hemmet?Att växa upp utan våld och övergrepp? Att växa upp med funktionshinder?
Att växa upp frisk?Att växa upp? Att inte växa upp alls?

En del växer upp lugnt,rogivande och nära naturen. Andra växer upp hetsigt,anonymt i stadsmiljö med buller, avgaser och ett förmodligen mer stressat levende. Andra växer upp i fattigdom och förtryck.

Vi växer alla upp under olika förhållanden med olika förutsättningar och möjligheter. Sverige är det landet i världen där vi har de minsta klyftorna, men ändå är det här klyftorna diskuteras som mest.När man talar om klyftor, förutsättningar, möjligheter o.s.v. kommer man lätt in på begreppet ”ett rättvist samhälle”.

Är det rättvist att en del barn växer upp sjuka,fattiga och där våld förekommer i hemmet, medans andra barn växer upp i lugna,välbärgade familjer, med framtiden framför sig på både gott och ont.
Att vissa människor har bättre förutsättningar till att göra karriär och tjäna pengar?Är det rättvisa? Är rättvisa samma sak för dig som för mig? Precis som ordet frihet har nämnligen även ordet rättvisa flera olika innebörder.
Behöver rättvisa innebära att behandla alla lika? Eller bara att alla ska ges samma möjligheter?Att acceptera det faktum att det faktiskt förhåller sig på detta vis i vår värld, kan det vara rättvisa?

Ja,frågorna är många och svaren är svåra att ge.

I ett rättvist samhälle fördelas allt som gör livet värdefullt och alla de bördor som vi måste bära på och försöka lösa. En person som växer upp under svåra förhållanden. Där kan det bli så att personen ifråga vill växa upp under bättre förhållanden och kämpar.Denna känsla kan bli en drivkraft att arbeta sig vidare till en drägligare och bättre tillvaro än tidigare. I många fall vänder det tyvärr åt motsatt håll och man tvingas leva i denna situation hela sitt liv.

Naturligtvis finns de dem som växer upp under förhållandevis bra förhållanden som kanske känner sig nöjda med sin tillvaro och har därför inte samma drivkraft att vilja utvecklas. De har kanske inte de stött på lika mycket motgångar som den med en svårare uppväxt och blir därmed mer ställd när väl en motgång dyker upp.

Över en miljard människor lever idag i hungersnöd och absolut fattigdom, dvs med mindre än tio kronor om dagen.Detta är en svår livssituation av stora proportioner. Och det skapar en fruktansvärt stark förändringskraft hos de som ser vad som pågår.Men det är inte alltid den kraften kan lösa problemen, utan behöver hjälp utifrån.

Världen har förändrats mycket under relativt kort tid. För bara några år tillbaka förflyttade man sig till fots eller med häst. Numera kan man förflytta sig var som helst i världen inom ett dygn. Således lever vi nu mer inpå varandra. Då skulle man tycka att alla länder skulle ha samma mål,nämligen att gemensamt hjälpas åt för att få en bättre,rättvisare värld åt alla.

Pedofil,kvinnomisshandlare,sadist,homosexuell, i gengäld förmodligen ett tungt liv.

Många rykten har växt fram om dig MJ, The gloved one, The king of Pop.

Men tilläggas kan,vad är egentligen sant?

Året var 1958, året då Michael Jackson kom till världen.Michael hade inte en trygg barndom. Mot bakgrunden av att man inte haft tryggheten kan följderna leda till besatthet av något slag. Med hänsyn till vad man har upplevt under barndomen kan resultatet bli en lång strävan efter harmoni och trygghet.

Att en svart blyg liten pojke sjöng så att du som lyssnade kände dig mäktig, där allt var möjligt. Du kunde inte motstå att dansa, du vågade drömma, flyga, vara något som du hela ditt liv drömt om att vara. Du var en hjälte. Michael Jackson var en hjälte.

Jag minns första gången jag såg Michael i Munchen under sin omfattande turné " Dangerous Tour" 2004. Det första jag möttes utav var en publik jag aldrig tidigare skådat.

Stämmningen var på topp och det kändes redan då,vilken kväll det skulle komma att bli. Något som belyser hans storhet är att så fort han inträder på scen möts Michael av ett långt och enormt jubel och en resväska öppnas och i den ligger en hatt och en vitt duk. Det fick mig att tänka på en låt som jag såväl kände igen, men jag kunde inte komma på namnet på den.När sedan musiken kommer igång kommer alla i någon form av extas.

Billie Jean! Ännu mera jubel! Detta är ett minne som länge kommer ligga mig varmt om hjärtat.

Att flickor,pojkar,tanter,gubbar, i stort sett alla blev förälskade i hans musik och danssteg gör mig inte ett dugg förvånad. En superstjärna, en superstjärna, vars framgång vi knappast kunnat undgå. En framgång där mystik,rykten och pedofilanklagelser varit vanligt förekommande.

Det råder ingen tvekan om att Michael kommer att förbli en av de största talangerna världen någonsin skådat. Michael var ett övernaturligt original, men också en människa.

En blyg,osäker människa.

Mot bakgrund av allt detta känner jag ett vemod av kraven, stressen och den omänskliga pressen som Michael m.f.l. superstjärnor utsätts för, som ofta resulterar i drogmissbruk som blir en tillfällig räddning för att orka med.

"Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt" Alla människor gör misstag.

Michael är idag inte längre med oss, men jag blir lika arg varje gång jag tänker på att jag övergett honom, att vi övergivit honom och vänt ryggen mot honom. Michael försökte, han försökte verkligen att hitta tillbaks till det han älskade mest här i världen, hans familj och sina barn. Medan ett helt folk, ett helt land, en hel värld hade bestämt sig för att dömma honom.

Jag hoppas Michael har det bra där han är nu och jag känner att han sitter och ler till oss.

Sist men inte minst, vill jag att vi alla reser oss upp och hyllar denna kung.

Länge leve kungen!

Jag var tidig. Hursomhelst så skulle jag ta tåget hem. Perrongen var tom, liksom väntsalen.
Efter en stund kommer en äldre dam in i väntsalen och sätter sig på bänken mittemot mig.
Jag hade aldrig tidigare sett damen.
Hon bläddrar i en tidning där de nämnde ett namn hon väl kände igen. Hon frågar mig om jag kände till kvinnan.
Den här kvinnan hade i vilket fall sårat henne. Det är en lång historia, som jag inte tänker göra kort.
Hon frågade mig om det var okej om hon pratade lite med mig? Javisst, svarade jag.  
Så vi satt där i väntsalen och hon berättade mycket av hennes liv, saker som jag kan känna är personligt och som man inte delar med sig med en vilt främmande människa. Uppenbarligen var jag inte den främmande människan för henne.
Hennes föräldrar var döda sen långt tillbaka i tiden. Hon hade också två söner, en i livet.
Den ena var 20 år när han dog i en bilolycka. Jag sa inte mycket, utan höll mest med när hon berättade. Hennes andre son hade idag familj och hon hade nyligen varit och hälsat på honom. Hon var glad att han hade bildat familj och att han var lycklig.
Kvinnan eller tanten kanske vi ska kalla henne, för hon var faktiskt 81år hade många minnen att dela med sig, både glada och svåra, sorgsna stunder. Jag blev så glad när jag upptäckte att hon kunde uppskatta de trevliga stunderna och inte gräva sig ner alltför djupt i sin sorgsenhet.

Vips hade en timme gått. Tänk att en timme kan göra så mycket.

Mitt tåg var på ingång och vi sade adjö..

Tyvärr är fördomar något som har funnits och som alltid kommer att finnas.

Jag tror det är svårt att komma ifrån.
Sedan kan man ju fråga sig varför vi människor i våra sinnen klassificerar folk på helt egenmäktiga sätt?

Kan det vara en rädsla för att uppleva det som känns annorlunda och främmande?? Om än mer en kortvarig bekräftelse om att känna sig bekväm?

För visst är det lättare att tänka saker och ting om andra människor än att försöka sätta sig in i deras situation och förstå dem?

Ska vi kunna leva tillsammans är det en förutsättning att alla vågar mötas och acceptera varandra, oavsett ursprung och oavsett identitet.

Vi måste lära oss att leva tillsammans

Tällbergs IF klara för division 5